4 september 2012
Fick vara ensam med Callum
en stund nu på kvällen.
Det var rätt skönt ändå.
Han höll mig sysselsatt och jag
kunde ägna all min tid till just
honom.
Men efter en stund så ville han
inte alls vara med mamma.
Så han satt i sängen och åt
kakor och drack lite äppeljuice,
medans jag satt och bäddade rent och fint
och rengjorde corres säng lite.
Det är skönt att ibland få lite
ensamtid med
varje barn.
Idag har det varit full gång hela dagen,
efter vi hälsat
på våran ängel så köpte
min mor hamburgare.
Åkte hem till dom och åt, då
vi hade lämnat vagnen där.
Sedan gick vi en sväng
så Callum skulle få sova.
Han sov tills det blev dags
att hämta gumman på dagis.
Vi gick allihopa dit,
och gubben tycker det ser så roligt
ut på dagis.
Härligt att han ska få börja på dagis
första oktober. =)
Det hade gått jättebra för gumman på dagis,
och dom har varit underbara
på dagis och
fixat så att gumman ska
få gå lite mer på dagis med, fram till
att Callum börjar dagis. =)
Jag ber än en gång om ursäkt
för att jag/vi inte orkat svara
så mycket på alla underbara kommentarer och fina ord
om allt.
Det kommer, jag lovar.
Ingenting av det ni sagt är glömt.
skriven
Det gör ont i mej, att läsa det du skriver, men jag är glad att du kan skriva, och få ner dina tankar.
Du får inte tillbaka din lilla bäbis, men det kan lätta lite att få sätta ord på vd ni kämpar med.
Dessutom så tror jag att du på sikt, behöver allt detta du skriver, för jag kan tänka mej att allt bara är kaos och det är inte lätt att komma ihåg vad ni gjorde, hur ni tänkte m.m.
Att du inte hinner och orkar svara på alla komentarer du får, det är precis som det ska!
Du ska använda din tid till att ägna åt dej själv och din familj, det är det viktigaste i världen.
Det enda jag kan likna vid det ni går igenom nu, var när min man var nära att dö i stroke, för tio år sedan, och det är därför jag skriver som jag gör, för jag vet att jag efteråt tyckte att det var skönt att kunna gå tillbaka, och läsa vad jag hade skrivit ner, vilka tankar jag hade, när och vad som hände.
Jag menar inte att det är samma som att förlora ett barn, men det är det enda jag kan jämföra med.
Ta den hjälp du/ni kan få, av omgivningen, ha nån som är "sambandscentral" så ni slipper dra allt för alla, och var aldrig rädda för att be omgivningen om hjälp, det är svårt för dom omkring att veta hur dom ska stötta, men jag tror säkert att det finns många som vill göra det.
Be om hjälp med städning, matlagning m.m. så att ni får en fungerande vardag runt omkring, och så hellre kunna ägna tiden åt barnen.
Mina tankar finns hos dej och din familj.
Var rädda om er.
Kram