Han finns här med oss, men ändå kan jag inte krama honom.

Min son ligger iskall någonstans inne

på sjukhuset.

Varför är han inte i sängen, varm och gosig.

Han hatar att vara lite kylig ens.

 

Vad är värt någonting?

Pengar?

Inte alls!

Även om vi så hade alla pengar

i världen så skulle vi inte kunna få tillbaka

våran ängel.

 

Det som spelar roll är personerna

vi har i våran närhet.

Är det någon man inte tycker om som man

ändå har i närheten.

Strunt i det, lägg inte energi

på det.

Lägg den energin på att älska dom som

förtjänar det.

 

Jag klarar inte av att gå och lägga mig i sängen,

det är ett väldigt stort steg att ta ändå.

Ett steg jag inte är redo för.

Det var i det rummet vi tre sov.

Det var där våran ängel...

Det.. var där himlen ville ha tillbaka sin ängel..

 

Det är tungt att sova alls.

Mina ögon svider och huvudet bankar.

Och hela kroppen känns svag.

 

Jag vill tillbaka till min son och aldrig släppa

taget om honom.

Han är verkligen en ängel,

när han föddes, hade

han navelsträngen två varv runt halsen,

han är en kämpe.

Han kämpar vidare nu.

Vilket jag även kommer att göra.

Kämpa för familjen.

 

Önskar tiden kunde gå lite fortare

nu bara, det är ett helvete att

vara ensam.

Vill att Robin ska vakna.

Vill att mina barn ska vara här, alla tre..

Callum ligger och sover i sin säng.

Jag vill så gärna väcka honom.

Han satt och myste med mig i över

en timme i soffan innan vi

blev tvugna att lägga honom

i sängen så han inte skulle bli övertrött.

 

Jag vill inte sova,

känslan när jag vaknar.

Känslan av att vakna upp och känna

att allt bara var en mardröm..

Och inse att det inte är det..