Det känns fortfarande som att

allting bara skulle vara en hemsk mardröm.

Och det kommer väl aldrig försvinna helt heller.

 

Vi gick och lämnade Cornelia

på dagis hela familjen imorrse.

Sedan gick jag och Robin en promenad för att

sedan gå hem till min mor.

 

Vi skulle få åka och hälsa på

Leo en gång till idag.

 

Han låg där, lika fin som alltid.

Gumman hade plockat

några fler tussilagor.

En för mamma,

en för pappa.

en för henne

och en för Callum.

Som han fick ha bredvid sig i sin

lilla BB-vagn.

 

Hela rummet luktade som våran

lilla Leo.

Och även om han var kall och så.

Så var det ändå lika underbart att få

krama honom.

 

Vi gick fram till dörren för att gå många

gånger, men sprang tillbaka

lika många gånger.

 

Min mor väntade med kuratorn och Callum

i ett annat rum först.

Sedan följde min mor med in,

och kuratorn fick hålla

i Callum.

Och det gick fin fint från Callums håll med.

 

Fick många fina bilder igen.

 

Det är bara dom jobbigaste stegen kvar nu.

Begravning som ska fixas.

Att verkligen acceptera att det inte är

någon mardröm.

Att begrava honom.

Då kan man inte välja att komma tillbaka

för att krama om honom.