Att flera liv kan förändras på en så kort stund. Att allting kan bli till ett stort mörker, ett stort hål som inte har någon
botten.

Och för det första, alla som kommer och tänker "Skriver om det så här fort efter det hänt?" DRA ÅT HELVETE, det var allt jag
hade att säga till er nu.
Att skriva är mitt sätt att skingra tankarna, att få bort delen av sorgen som känns som en kniv i hjärtat.
Eller att det känns som kniven dras ut, om än bara för en centimeter så lättar det på smärtan.

27 Juli 2012 - 1 september 2012

Så gammal blev våran lilla ängel Leo, vi fick låna honom så länge.

Att PSD skulle hända min lilla Leo, var en tanke som aldrig funnits.

1 september på morgonen, vaknade jag av våran dotter Cornelia satt utanför grinden till vårat sovrum.
Jag satte mig och och sa till henne att jag kommer och gör frukost snart, skulle bara ta upp Leo först.
Och ögonblicket jag tittade på Leo den här morgonen förändrades våra liv.
Han andades inte, han rörde sig inte, hans hjärta slog inte...
Himlen hade tagit tillbaka sin ängel.
Han somnade på kvällen 31 augusti, och under natten så tog himlen tillbaka våran ängel.

Väckte Robin fort, och ringde 112, han fick prata med dom och jag fick instruktioner
från honom som han fick från 112. Med att försöka få igång hjärtat.
Paniken gick till rädsla, som gick över till sorg.
Ambulanspersonalen kom, klippte upp hans kläder, gav han sprutor, försökte få igång hjärtat,
försökte få honom att andas.. FÖrsökte allt.
Men himlen hade bestämt sig.

Tre stycken åkte före med Leo i ambulans och vi fick lite tid
till att plocka ihop saker till Cornelia och Callum, och så fick
vi åka i den andra ambulansen med en.

När vi kom dit fick vi veta att dom kämpat
ännu mer med att få tillbaka honom till livet, men inte
lyckats.

Skriver mer sedan... Orkar inte med mer nu, ska ta en vilopaus och skingr atankarna.

Leo 27-07-12  -  01-09-12

Du finns alltid med oss, min ängel